drömsk besatthet och konsten att hitta hem 

På samma sätt som USA:s moderna historia är ung i ett uråldrigt landskap känns konstnären och ikonen Georgia O’Keeffe. Född 1887 kom hon att leva nästan ett helt sekel i en föränderlig värld, ändå märkligt tidlös i hela sitt väsen. Miriam Parkman berättar den fascinerande historien. 

Text: Miriam Parkman Foto: Mira Svanered och
Georgia O´Keeffe Museum

Allt Georgia O’Keeffe gjorde, målade och skapade, är en modern varumärkesbyggares dröm – hon målade tavlor som blev populära och sålde bra. Hon utvecklade en personlig och konsekvent klädstil, komponerad av lika delar androgyn konstnär som drömmen om den amerikanska vilda västern. Hon skapade ett hem i otillgängliga delar av det då exotiska New Mexico där varje föremål speglade henne som person – avskalat och minimalistiskt med tydliga platser och ändamål för vart och ett. Hon var gift med Alfred Stieglitz – mannen som kallats ”det moderna fotografiets fader” och var från allra första början en del av hans motiv, varpå en slags förlaga till en instagramfeed skapades och bevarade hennes dagliga liv för eftervärlden. 


Georgia O’Keeffes Målning Ram’s head, Blue morning.

Från kitschig öken till drömsk besatthet

Jag går mitt andra år på Handarbetets Vänners Högre Textila Hantverksutbildning när en av mina lärare har med sig en bok om Georgia O’Keeffe. Jag vet att jag sett en bild av henne förut – hon är konstnären med mörka ögon i ett fårat ansikte och en svart hatt i spansk, fyrkantig form som målade kitschiga tavlor av öknar med djurskallar och blommor jag sett i affischform från kompisars föräldrars museibesök på 80-talet. Jag förknippar henne med 80-talet. När jag nu öppnar boken ser jag bilder av drömska landskap – berg, klippor och kullar i rostig röd, orange,  beige och bränd ockragul, strimmor av grön mineral – salviabuskiga ökenslätter, toppade av himlar i turkosblåa toner och flyktande moln.  Jag drabbas och blir en av alla konststudenter som under de senaste 50 åren blivit besatta av personen O’Keeffe. 

”I feel at home – I feel quiet – my skin feels close to the earth when I walk out into the red hills as I did last night – my cat following along like a dog”

Åren i Sun Prairie, Wisconsin

Georgia Totto O’Keeffe föddes på sina föräldrars mjölkfarm i Sun Prairie, Wisconsin. Hennes tonår och tidiga ungdom bestod av utbildningar inom klassiskt måleri tills sjukdomar och hennes fars personliga konkurs satte stopp. Utan ekonomiska medel fick hon söka egen inkomst och mellan 1912 och 1918 bodde och jobbade hon som lärare i Amarillo och Canyon, Texas. På eftermiddagarna satt hon på sin veranda och producerade en mängd akvareller av Texas öppna slätter, dess fyrkantiga nybyggarstäder, skrangliga vindsnurror och färgmättade, ljusskimrande solnedgångar. På grund av bristen på tid och dagsljus blev arbetet i akvarell nödvändigt att ske snabbt – abstrakt och avskalat – något som la grunden till det som senare skulle bli hennes signum. Under en studentresa till New York hade hon mött den 20 år äldre Stieglitz och 1918 accepterade hon hans finansiella stöd och flyttade till New York. Stieglitz var gift, men det som började som en yrkesmässig relation utvecklades snart till ett passionerat förhållande och 1924 gifte de sig. 

Georgia O’Keeffe 1918. Stieglitz lär ha varit extra fascinerad av de händer som målade tavlorna – ofta har just hennes händer också en central plats i de foton han tog av henne.

1923 höll Stieglitz den första utställningen med Georgias konstverk i New York. Hennes motiv speglade den modernt växande staden såväl som den orörda landsbygden – naturmotiv och nakenstudier av henne själv (liksom i Stieglitz foton), ömsom med solitära penseldrag i abstrakt perfektion, ömsom i detaljerad olja och pastell men ändå med samma kraftfulla färgskala. Under de 11 år Georgia bodde i New York spenderade hon vintern i stan och sommaren vid Stieglitz familjs sommarviste i Lake George. Hon producerade och sålde så pass mycket tavlor att hon i slutet av 1920-talet var så gott som ekonomiskt oberoende – en för tidpunkten ganska unik position för en kvinna. En allt större ovilja växte mot de övriga sociala krav staden ställde och hon upplevde sig ständigt störd i sitt arbete. På en genomresa 1917 hade Georgia passerat Santa Fe i New Mexico och sedan dess drömt om att återvända.

Go West 

Där backar vi lite – samtidigt som Georgia började sin bana inom klassiskt måleri under tidigt 1900-tal, begav sig en ur New York-societen, Natalie Curtis, i väg västerut. Less på den kultiverade överklassvärld hon vuxit upp i men som den privilegierade människa hon ändå var hade hon medel och möjligheter för en expedition utan mål. Hon lämnade en lovande karriär som konsertpianist bakom sig och började ett nytt livsprojekt: i möten med människor från olika stammar av ursprungsbefolkning blev hon hänförd av deras sång– och musikkultur och började nedteckna och spela in det hon hörde. Hennes expeditioner väckte förundran och spänning och blev med tiden flera böcker; den första The Indian’s Book från 1907. Hon blev en tidig förespråkare för alla amerikaners lika rätt och värde och fortsatte bevara musik av såväl samtliga Nordamerikas ursprungsstammar som afroamerikaner under hela sitt liv. Genom sina resor blev hon nära vän med Carol Stanley – en kvinna som med ärvd förmögenhet var bland de första att bygga upp turistverksamheter i New Mexico av det som kallades ”dude ranch” – ett sätt för välbeställda stadsbor att komma och uppleva livet som cowboy och cowgirl. Carols och hennes man Roys dude ranch San Gabriel var en av de mest välbesökta, exklusiva semesterdestinationerna i hela New Mexiko. I boken Ladies of the Canyons av författaren Lesley Poling-Kempes (Arizona University Press), syns Carol, Roy och deras anställda cowboys och wranglers i 1910–1920-talets typiska snitt av western wear – vita eller rutiga skjortor, snusnäsduk runt halsen, slacks eller jeans under breda chaps med silverspännen i concho-stil, högklackade boots och hattar med hög, rundad och bakåtlåtande kulle, över ett runt brätte med uppstukade sidor. Carol och andra kvinnor har samma hattar och boots, men med kjol eller vida bussarongbyxor i mocka med fransar nertill, breda bälten över de vita skjortorna och vida, trekantsvikta scarfs knutna över bröstet, toppat av halsband av turkosstenar. Det är otroligt snyggt.

Båda Georgias hus är traditonella adobe casitas  – konstruerade med tegelstenar av lera som fått torka i solen och sen täckts med puts av samma lera. Här är huset i Abiquiu.
Huset i Abiquiu med fynd från hennes vandringar. De blev  till levande installationer och dekorationer.

1917 var Natalie bosatt i Santa Fe med sin make, konst-nären Paul Burlin. Samma år kom en annan New Yorks -societet, Mabel Dodge Luhan dit, övertalad av sin make att nyetablera sig i The Southwest. Hon märkte snart att Santa Fe inte längre erbjöd något att ”upptäcka” – kvinnor som Natalie har redan varit där långt före henne. Hon flyttade till grannbyn Taos, och startade ett center för konstnärer. 1929 tillbringade Georgia O’Keeffe fyra månader där i sin jakt efter en plats där hennes skapande skulle få ett ostört utrymme.

Att hitta hem 

Samma år hade börskraschen och Roys spel– och alkoholmissbruk försatt San Gabriel i konkurs. Året innan hade Roy, i ett pokerspel, vunnit den lagliga rätten till en övergiven ranch vid Piedra Lumbre (ungefär ”Dal av skinande sten”)  – ett landskap av vidsträckta slätter och av vinden utmejslade klippor, berg och kullar, böljande runt den strömmande Chama River och krönt av det majestätiska mesat Sierra Pedernal. Ranchen kallades Rancho de los Brujos sen tiden då bröderna Archuleta gömt sin stulna boskap i de skyddande klippornas skugga och spritt ut ett rykte om att platsen härjades av brujos – häxor, andar och spöken – för att hålla folk borta. 1929 registrerades Carol som ägare av det hon kallade Ghost Ranch och när hon ensam flyttade in i ett vindpinat och lutande adobe casita, ett tegelhus, med sina kvarvarande ägodelar från San Gabriel 1931 visste hon inte vilken ikonisk plats hon skulle komma att lägga grunden till. 

I bakgrunden det av Georgia många gånger avmålade ”The White Place”, i förgrunden den äkta wranglern Daniel. Nästan för bra för att vara sant. 

1933 anlände skogsbruksmiljonären Arthur Pack med sin familj till den nästan-färdig-att-öppnas-dude-ranchen Ghost Ranch. De köpte land av Carol och byggde ett nytt adobehus som de döpte till Rancho de los Burros. Pack lockade dit flera av sina rika vänner och via en av dem nådde ordet om den avlägsna platsen till slut Georgia. Det tog henne några försök att hitta – ranchen var berömt svårfunnen, endast märkt av en vit koskalle vid infarten från vägen. Efter att Georgia kört omkring på ändlösa dagsturer med sin Ford Model A längs New Mexicos guppiga, sluttande grusvägar för att hitta en plats hon kunde skapa på utan att bli störd av sociala krav hittade hon den perfekta platsen – som redan hittats, utvecklats och byggts upp av en annan kvinna. 

Under 1934–1935 då Georgia inledde sin första långa vistelse på Ghost Ranch nämnde hon aldrig Carol vid namn. 1935 köpte Arthur Pack ut Carol, 1945 köpte Georgia Rancho de los Burros från honom och till sist skänkte Arthur den resterande ranchen till en kyrka, som än i dag driver den. 1945 köpte Georgia även ett hus i Abiquiu, cirka 20 minuters bilväg från Ghost Ranch. Hon renoverade det på samma sätt som hon gjort tidigare, hon tog upp stora, funkisliknande fönster för att ta in utsikten i sina rum och skapa den ideala målarmiljön. Huset i Abiquiu har en öppen innergård, där en dörr längs med ena väggen blev ett av hennes favoritmotiv, tillsammans med vyn över Sierra Pederna. Georgia gjorde vid första anblick anspråk på Ghost Ranch som ”sitt” och beskrev senare även Sierra Pedernal som sitt ”privata” berg. ”God has told me that if I paint it enough, it will be mine.” Hon levde nu vid Ghost Ranch på somrarna och i Abiquiu på vintrarna.

I feel at home – I feel quiet – my skin feels close to the earth when I walk out into the red hills as I did last night – my cat following along like a dog
Georgia O’Keeffe

Ghost Ranch 

När jag besöker Ghost Ranch i november 2018 är det vinter i New Mexico –  vi överraskas av en snöstorm kvällen före när vi övernattar i Albuquerque för att morgonen efter se himlen klarna upp till en strålande blåklar dag, i samma takt som de röda berg jag drömt om att se ger sig till känna. Vi har bokat en horse back trail ride – en timmes guidad tur på hästrygg med löfte om att få se några av de platser Georgia målade av på riktigt. Inget kan förbereda mig på de känslor jag får när jag, på den lätt bångstyriga men rara hästen Nachos rödbruna rygg, följer turen som äntligen ger mig svaret på frågan – såg det ut sådär på riktigt, alltså i Georgias tavlor? Filtrerade hon landskapet och dess färger genom sitt mästerliga, konstnärliga sinne efter sin egen starka vilja? Svaret slår till med full kraft – nej. Det ser ut såhär. Fortfarande! Jag ser med ett stort, fånigt leende motiv jag känner igen som ”Geralds Tree 1” från 1937 – det vindpinade enbärsträdet står fortfarande kvar, exakt så som det stod när Georgia avbildade dess silverblekta bark mot de röda klippornas mättade massiv och den av vilda salviabuskar ljust gröna marken. Jag ser ”The white place” och utsidan av hennes hus (det är inte öppet för allmänheten) – inbäddat i grönska som i evig bugning inför det mytiska Sierra Pedernal – en syn som får mig att gråta. Gråt över att faktiskt kunna uppleva samma rymd av evinnerlig natur som Georgia gjorde, att se denna makalösa variation av en målares kompletta palett av jordfärger framför ögonen, att till häst leva mig in ett uns av forna dagars ranch-kultur och till sist, av känslan att inte, lika ”enkelt” som Georgia, bara kunna lämna stan och flytta ut på de öppna vidderna för ja, här vill man bo. 

Purple hills, Ghost ranch -2.

hemmet i Abiquiu

Turen i huset  dagen efter ger samma känsla, om än i mer stressad form. Det råder fotoförbud och jag skissar febrilt de detaljer som står just som hon lämnade dem och huset kort före sin död 1986 – exemplar av de tre skulpturer hon skapade. Den i den vitputsade väggen mjukt böljande öppna spisen av Hopi modell, det av entrådigt, handspunnet vitt bomullsgarn vävda sängöverkastet; samlingen av stenar, snäckor, horn, fossiler och andra föremål Georgia plockat upp på sina vandringar i fönstret – den navajovävda kudden, den inbyggda nedsänkta soffan med enkla dynor hon satt i när hon skulle lyssna på musik vid den utstickande exklusiva vinylspelaren. Köket med öppna hyllor innehållandes mängder av olika sorters te– och kaffekannor, glas och porslin efter färgordning och en apparat för egen yoghurttillverkning i rostfritt stål. Ett beige parti av väggen ovanför det putsat vita mot takets mörkbruna stockar, krukor med pelargoner och andra växter som fortsätts vattnas och planterats om, ett matbord i plywood och en vy in mot vardagsrummet där fönstrets vinkel målar ett snett ljusinsläpp på väggen. 

Cirkeln sluts

Georgia var känd för att gå sin egen väg och i en filmad intervju från 1970-talet frågar reportern vad hon gjorde för att ”få lov” att åka till New Mexico flera månader i sträck utan Stieglitz, innan hon flyttade permanent efter hans död 1946. Den då 80-åriga Georgia kastar en hökblick på reportern och väser snabbt ”Hey! I didn’t ask for permission, I just went!”. När jag besöker Georgia O’Keeffe-museet i Santa Fe inleds det med en film, där Georgia berättar om hur hon som ung, kvinnlig konstnär i det tidiga 1900-talet hånades av sina manliga diton, för sina motiv av blommor och landskap i starka färger. Hon slår fast att hon ändå gjorde som hon ville, eftersom ”no one can tell you how to paint a landscape – you have to find that out for yourself”. När jag sen får se några av mina favoritmålningar i original, efter att ha sett deras ursprung ”live” dagen innan, är min resa komplett. Stärkt av Georgias ord om att alltid gå sin egen väg tjuvstannar vi längs vägen, fyller en urdrucken vattenflaska med den karakteristiska röda jorden och väl hemma i min egen ateljé och vävstol igen färgar jag ett ullgarn ljust orangerosa med dess extraherade pigment. Inspirerad av en spricka i en dörr i huset i Abiquiu målar jag en skiss i en för mig ny, abstrakt form – jag ser också Sierra Pedernals fyrkantiga silhuett ta form i linjen. En ny väv påbörjas och cirkeln är sluten.